Handpresstekniken - från lump till färdig bok

Göra ark av lump

Lump = slitna och kasserade textilier av exempelvis bomull eller linne som blandades med lera och mosades sönder i stora tråg till en fibermassa.

  1. Man lade lumpen i stora kar som kallades kyp.

  2. Formaren fångade upp en avpassad mängd av den rätt varma och blöta massan med hjälp av en rektangulär träform och en lös ram. De kallades arkform respektive däckelram. Han skakade arkformen horisontellt, under det att vattnet rann av, så att en jämntjock fiberyta (arket) skapades.

  3. Formaren avlämnade formen till guskaren som tryckte av arket mot en yllefilt. Arken lades ovanpå varandra till en stapel, med filtmellanlägg mellan varje ark, pressades och togs isär.

På arkformen fanns en metallduk med ett nät av trådar. På långsidan satt trådarna mycket tätt och på kortsidan mycket glesare. Trådarna i metallduken fastnade i papperet i form av så kallade vattenlinjer. Med hjälp av de glesa vattenlinjerna kan man ofta bestämma korrekt bibliografiskt format.

Storleken på dessa träramar varierade förstås beroende på hur stora pappersark man skulle producera. Ju finare lera man hade desto finare papper. I Sverige fanns inte den fina leran så det svenska papperet var rätt dåligt. För finare böcker importerade man papper, främst från Holland. Ett papperslag om tre man kunde skapa 3.000 folioark eller 5.000 kvartoark om dagen.

Skapa typer/stilar

Stilskäraren graverade fram en bokstav eller annat tecken i ett litet stycke stål. Han slog sedan denna så kallade patris i ett kopparstycke. På så sätt fick man en gjutform, en matris. Denna matris placerades i ett gjutinstrument som fylldes med en legering av bly, tenn och antimon (ett halvmetalliskt grundämne som bland annat används i mascara och batterier). Man fick då ett duplikat av patrisen, en typ.

Hantera typer/stilar

Typerna placerades i kast som hade ett fack för varje tecken. Det var främst bokstäver men även interpunktion och andra tecken. Utformningen av dessa kast kunde se lite olika ut. Man kunde ha ett eller två kast och fördelningen av typerna i facken varierade. De mest frekventa bokstäverna förvarades i de fack som låg närmast handen. Närmast handen hade man därför gemener. Vissa bokstäver hade större fack, givetvis de bokstäver som gick åt mest. Längre bort från handen låg versaler och en del vanliga tecken. Kasten var mycket tunga. En vanlig vikt för ett kast var ett ton men de kunde väga betydligt mer.

Sätta en sida

När det var dags att trycka en skrift tog sättaren upp typ för typ som placerades i en sätthake samtidigt som han kanske sneglade på det korrigerade manuskriptet som satt fast på en träribba, en tenakel. Man får tänka på att allt är spegelvänt och att man läste från vänster till höger. Inte helt lätt. Sättaren lade även in mellanrum mellan orden och såg till att raden fick en rak högermarginal. Det var ett avancerat pillergöra och inte så konstigt om något litet tryckfel uppstod. Raden blir inte längre än vad en person klarar av att hålla fast med en hand.

Raderna i sätthaken placerades i sättskepp som gjordes i olika storlekar för att passa olika pappersstorlekar. När man hade satt klart en typsida i sättskeppet spände man ihop den med snören och lade den åt sidan och fortsatte så på samma sätt med nästa sida, och nästa. Man säger typsida för att det är en sida som innehåller typer.

Man kunde inte börja trycka utan att först korrekturläsa en eller par gånger. Man färgade då in typerna på en typsida och gjorde ett avdrag som korrekturlästes.

Placera sidor i tryckformar

När det var dags att trycka plockade sättaren fram de sidor som han hade satt med hjälp av sätthaken och sättskeppet. Han placerade sidorna i en tryckform, som spändes ihop med vikter. En tryckform innehöll exempelvis åtta sidor. Dessa åtta sidor trycktes på ena sidan av arket. I en annan tryckform hade man satt de åtta sidor som skulle tryckas på arkets "baksida". En bok där varje ark innehåller åtta + åtta sidor kallas oktav.

Böcker trycktes alltså inte blad för blad, sida för sida utan på stora pappersark med ett antal sidor på varje ark. När oktavarken ska bindas ihop till en bok måste varje ark först vikas tre gånger på ett sådant sätt att sidorna hamnar i rätt följd. Det var mycket viktigt att sättaren var skärpt när han placerade typsidorna i tryckformen. Hamnade de i fel ordning blev det lite svårt att läsa boken efter bindning.

Signeringar och kustoder

Arksignering och kustoder var till stor hjälp för tryckarna. Det var med hjälp av dessa man snabbt kunde se om man hade gjort något fel.

Arksigneringar
Att trycka sidor på pappersark är en ganska komplicerad teknik och det var naturligtvis viktigt att sidorna hamnade i rätt ordning. Därför signerade man också arken, oftast med bokstäver. Det var en viktig hjälp för bindaren när han skulle vika och binda arken.
Första arket signerades oftast A, nästa B osv. Påföljande blad i ett oktavark (åtta blad) signerades då A2, A3, A4, A5. Man behövde inte arksignera de tre sista bladen (A6-A8) eftersom man har kommit över på andra hälften av arket och stämmer det så långt måste resten vara rätt.

Kustoder
Kustoder är ord eller stavelser som sattes längst ner på en sida och var identisk med första ordet eller stavelsen på nästa sida. Med hjälp av dem placerade tryckaren sidorna i rätt ordning i tryckformen.

Det kan exempelvis stå "Du" längst ner på en sida. Då ska nästa sida börja med ”Du”, annars har man antingen tryckt eller bundit boken fel.

Pagineringarna, om det fanns några, var inte att lita på under handpresstiden.

Trycka en bok

Från tryckform till färdigt ark krävdes en hel del manuellt, tungt arbete. Först fuktade man pappersarket. Sedan fäste man det på däckelns punkturnålar. Däckeln är en plan, snedställd yta i tryckpressen. Man kan ibland se små hål i papperet efter punkturnålarna.

Tryckformen färgas in med färgbollar (blandning av linolja, sot m.m.).

En slags ram, kallas remmika, fälls ner över däckeln och denna i sin tur över tryckformen. Remmikan har en pappersbeklädnad som passar formen. Det är viktigt att remmikan har papper på alla ställen på arket som inte ska tryckas, annars blir det en svart marginal.

Med kurveln (en vev) skjuts karrén (en kärra) in under digeln (en press) varefter man drar bängeln (en spak) åt sig, så att digeln pressar däckeln med pappersarket mot tryckformen.

Bara halva tryckformen kunde tryckas i ett moment beroende på att handpressen inte kunde åstadkomma ett jämnt tryck över större yta. Därefter sköt man karrén längre in och tryckte resten.

När man var klar drogs karrén ut och däckeln och remmikan fälldes upp. Det tryckta arket granskades. Man kanske behövde granska 2-3 ark innan man kände sig så pass nöjd med resultatet att man kunde påbörja tryckningen av en upplaga.

Ett vanligt förfarande var att man tryckte ett bestämt antal exemplar av ena arkets sidor, kanske 50 stycken. När detta var klart bytte man tryckform och tryckte ”baksidan” av dessa ark.

Tryckarna hade sällan råd att ha typer ståendes i tryckformar. Så fort arken var färdigtryckta behövdes de till något annat arbete. Det kunde hända att man avbröt tryckningen, tog ur typerna och satte om dem för det andra arbetet, för att sedan sätta om typerna för det första arbetet och trycka vidare. Exemplaren i en viss upplaga kan se lite olika ut då, förstår man.

Man hade ju tidigare fuktat arken så de färdigtryckta arken hängdes upp på linor för att torka.

Tryckerier

Utomlands fanns det storföretag, som Plantins. De hade under sin storhetstid 56 arbetare som passade 16 pressar. Pressen såg ungefär likadan ut fram till 1700-talets slut, då trästommen byttes ut mot järn.

Tryckeri från handpresstiden
Kungliga biblioteket logotyp

KUNGLIGA BIBLIOTEKET