Allmänna anvisningar - Äldre tryck

Interpunktion

ISBD-interpunktion (ISBD A.3.2)

Librispraxis för äldre tryck

Citera helst titlar, upphovs-, upplage- och utgivningsuppgifter ordagrant, med tryckets interpunktion. ISBD-interpunktion lade man in manuellt i tidigare format, MARC21, när informationen delades upp i olika delfält. Impressum avslutade man exempelvis då ofta med dubbel interpunktion, två punkter. Den ena från trycket, den andra ISBD-interpunktion.

I nya Libris behöver du sällan ange ISBD-interpunktion manuellt. Den skapas automatiskt och den syns sedan i visningsformat, som i Libris webbsök. Du anger alltså oftast bara tryckets interpunktion.

Tryckets interpunktion (ISBD 1.1.5.1)

Punkter

Du ska alltid citera punkter i trycket.

Kommatecken och bindestreck

Citera tryckets interpunktion, men inte alltid exakt som den ser ut i trycket. Komman och bindestreck kan exempelvis anges på många olika sätt i trycken. Alla dessa varianter ska du normalisera.

Rader avslutas ofta i trycken med olika typer av bindestreck. Du ska inte citera bindestreck vid radslut som enbart är till för att dela upp ett ord. Om bindestrecket däremot bedöms vara en del av ordet tar du med det. Inte helt självklart alla gånger. Om ordet förekommer i början av titeln med bindestreck kan du gärna lägga in en varianttitel, utan bindestreck.

Återge radslut eller inte

Kungliga biblioteket avråder från att återge titelns radindelning. Att markera varje radindelning, och i så fall även varje bindestreck vid radslut, är en tidsödande syssla och det försämrar också sökmöjligheterna.

Bibliotek som ändå vill markera radslut bör använda en standardinterpunktion. KB förordar i så fall att använda ett dubbelt snedstreck, //.

Ett enkelt snedstreck, /, kan misstolkas som ISBD-interpunktion och är därför inte lämpligt att använda.

Förkortningar (ISBD A.6)

Lös inte upp förkortningar utan återge dem så exakt som möjligt.

Redovisa förkortningar eller andra tecken som inte kan återges inom klammer (alternativ i ISBD A.6.1). Vid behov gör du en lämplig förklaring i Anmärkning.

Abbreviaturer är förkortningar av ord genom uteslutning av en del eller flera delar av ordet. De var mycket vanliga i handskrifter och man fortsatte att använda dem i tryckta böcker, främst under 1500-1600-talen. Man ville även spara utrymme och tid, i vissa fall även göra en text svårläsbar eller oförståelig för andra än experter.

A, Cappelli, Dizionario di abbreviature latini ed italia Länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster. (förtecknar och anger upplösning av latinska abbreviaturer)

Citera abbreviaturer som du kan återge enkelt via fysiskt eller virtuellt tangentbord som de ser ut i trycket.

Ligaturer (ISBD A.7)

Ligaturer är tecken som bildats genom hopskrivning av andra tecken, vanligtvis två. En vanlig ligatur är æ. Återge dem som de är angivna i trycket.

Var frikostig med varianttitlar, speciellt om ligaturen förekommer i början av titeln.

citeras sz, inte ss:

citeras tz:

Små och stora bokstäver (ISBD A.7)

Citera referenstiteln ordagrant. Däremot normaliseras bruket av små och stora bokstäver enligt moderna principer. Under handpresstiden blandades ofta stora och små bokstäver lite hur som helst, och inte enligt strikta språkregler, vilket är en anledning till normaliseringen.

Det är inte helt självklart om du ska katalogisera en bok på ett språk som du inte behärskar. Viktigast är att bokstaven är sökbar.

Kronogram (A.7)

Ett kronogram är en bokstavsgåta där årtal döljs genom att vissa stora bokstäver även har numeriska värden. Kronogrammen användes ofta i samband med högtidliga tillfällen och årtalet gäller då själva händelsen. Själva texten kan för det mesta avslöja vilket år det rör sig om och göra det lättare att förstå vilka bokstäver som också har ett numeriskt värde.

Kronogram förekommer ofta i samband med stenstil (lapidarstil), det vill säga en korthuggen stil där varje ord avslutas med en punkt vilket innebär att många bokstäver, förutom kronogrammet, är versaler. Kronogrammen återges med versaler eftersom det blir obegripligt annars.

Versala I/J och U/V (ISBD A.7)

Vissa typsnitt använde bara en bokstav för I/J (fraktur) och U/V (vissa antikvakursiver) där den vanliga antikvan använder två.

Det innebär till exempel att ett verk med ord som i dag skulle stavas med I eller J konsekvent stavas med J. Citera dessa som I/i eller J/j beroende på vad som är rimligt i varje enskilt fall och konsekvent inom posten (alternativ i ISBD A.7).

Normalisera enligt den nutida stavning som gäller för språket i resursen om det är omöjligt att bestämma vilken bokstav som avses.

Bokstäverna U och V (ISBD A.7)

Många regelsamlingar föreskriver normalisering av U och V. Man skulle då exempelvis citera tryckets V med u.

I praktiken är det svårt att genomföra en sådan normalisering med en rimlig konsekvens i tillämpningen eftersom bruket av U och V i originalen skiftar mellan tidsperioder, geografiska områden och mellan olika typsnitt.

Vi avråder från en normalisering eftersom det försvårar identifieringsmöjligheterna. Återge dem hellre som de står i trycket (alternativ i ISBD A.7).

Felaktigheter (ISBD A.8)

Tryckfel rättades ofta under själva tryckningen. De första exemplaren innehåller då tryckfelet medan senare exemplar är rättade. Du ska helst använda det korrekta exemplaret som källa vid beskrivningen och informera om varianten med tryckfelet i en anmärkning.

Detta är möjligt i retrospektiva projekt, då du ofta har tillgång till många exemplar, men inget du normalt har kunskap om. Om en befintlig post beskriver ett exemplar med stavfel etc. och det egna exemplaret är korrekt, är det bra om du korrigerar den befintliga referenstiteln och upplyser om den felaktiga i en anmärkning.

Nutida stavning stämmer inte alltid överens med handpresstidens, men uppenbara felaktigheter citeras som de står i trycket och markeras med [sic] (alternativ i ISBD A.8). Ange [sic] endast för uppenbara stavfel. Var frikostig med varianttitlar.

Tomrum i trycket (ISBD A.8)

Tomrum som tryckaren medvetet har skapat, till exempel för att lämna plats för datum- eller namnuppgifter, citeras inom klammer. Använd termen tomrum. Ange eventuell handskriven text i tomrummet som en anmärkning.

Ibland har tryckaren lämnat ett tomrum för en inledande bokstav. Tanken var att den bokstaven skulle skrivas in för hand, ofta en vacker anfang. Lägg till bokstaven inom klammer och förklara tillägget i en anmärkning.

Romerska siffror

Arabisera inte romerska siffror i referenstiteln eller i delbeteckningar eftersom man citerar uppgifterna i trycket ordagrant. Det kan ibland vara svårt att uttyda ett tryckår etc. eftersom man ofta använde omvända C i kombination med I (i stället för M eller D).

Tryckstilar

Tryckstilar kan vara en intressant uppgift för forskare och något vi alltid anger för svenskt material. Praxis har varit att ange tryckstil för utländskt material när tryckstilen avviker från det normala. De vanligaste tryckstilarna är antikva och fraktur.

Det har inte ansetts meningsfullt att ange Antikva för material utgivet i Frankrike eller för tryck på latin, eftersom man i dessa fall nästan alltid använde antikva. Det är inte heller meningsfullt att ange Fraktur för material som är utgivet i Tyskland.

På titelsidan kan det ofta förekomma olika tryckstilar, men anmärkningen om tryckstil gäller själva inlagan.

Ange Fraktur för alla typer av gotiska tryckstilar.

Läs mer om tryckstilar

När man började trycka böcker försökte man efterlikna handstilen i handskrifterna. De första tryckstilarna var direkta kopior av handskrivna bokstäver.

Gotiska tryckstilar

• Textura
  En mycket stram tryckstil med långa, raka tecken som ligger nära varandra. Den användes bland annat i Gutenbergs 42-radiga bibel och i den första boken som trycktes i Sverige, Dialogus creaturarum. Texturan är rätt svårläst, inte minst på grund av alla abbreviaturer.
  
  
• Rotunda
  En variant på texturan som är lite rundare. Användes främst i italienskt 1400-talstryck.
  
  
• Schwabach
  Rundare och mjukare teckenformer. Skapades under 1400-talet. Användes mycket i svenskt boktryck under 1500- och 1600-talen. Den är mycket mer lättläst än texturan.
  
  
• Fraktur
  Skapades på 1500-talet. I Sverige användes den först mest som rubrikstil men blev sedan den dominerande stilen i hela trycket. Fraktur är bara en av flera gotiska tryckstilar men har blivit ett samlingsnamn för alla typer av gotiska stilar.

Exempel på fyra gotiska tryckstilar:

Antikva

När renässansens humanister i Italien återuppväckte intresset för den klassiska litteraturen skapade de också ett behov av en ny skrifttyp. De fann den gotiska skriften rå och barbarisk; den svarade inte mot innehållet i de böcker som gavs ut. I stället sammanställde man i slutet av 1300-talet det romerska alfabetet av majuskler (stora bokstäver) med de under 700-talet skapade karolingiska minusklerna (små bokstäver) till en ny skriftform – antikvan (”den gamla skriften”). Med den här skriften skapade man under 1400-talets senare hälft en av de stora epokerna inom boktryckarkonsten. (källa: NE)

Det tog tid innan typografiska nyheter nådde Sverige. Den svenskfödde ”Amund prentare”, Amund Laurentsson införde antikvan i en bröllopsdikt på latin år 1559. Länge använde man oftast antikva enbart för latinska, franska och andra icke-germanska ord och namn. Den trängde dock undan frakturen på 1700- och 1800-talen.

Antikva kursiv infördes av Amund prentare i en bok tryckt i Sverige år 1571. Det är en skolbok på latin av Erasmus av Rotterdam.

Den mest populära antikvan, som tecknats av ungraren Miklos Kis, kallas än idag Janson efter den stilgjutare som sålde typsnittet i början av 1700-talet:

Tryckfärger

Komplettera gärna med en anmärkning om andra tryckfärger än svart. Svenska tryckare började använda flerfärgsteknik i början av 1700-talet och anmärkningen är en intressant upplysning som visar att man behärskar flerfärgsteknik.

Tryckteknik

Komplettera gärna med en anmärkning om tryckteknik.

Vattenmärken, boktryckarmärken

Vattenmärken: Bokstäver, linjer eller figurer som i genomlysning eller mot svart bakgrund framträder på vissa papper. Det gäller både handgjort och maskintillverkat papper.

Du behöver inte redovisa vattenmärken. Ta bara med uppgiften om den kan klargöra en viktig aspekt, till exempel om det är det enda sättet att fastställa ungefärligt tryckår. Du kanske kan skönja ett årtal i papperet, som gör att du vet när arket tillverkades.

Boktryckarmärken: Firmamärken i form av ett monogram eller emblem som boktryckare använt, särskilt vanligt på titelbladet.

Redovisa boktryckarmärken om du är säker på att det är ett sådant.